Just nu känns livet kämpigt… Jag borde kanske känna annat eftersom jag har vunnit mitt liv tillbaka, för utan kortisonen hade jag inte klarat mig… Jag börjar från början… Det här är inte något jag kanske borde tala om, men Varför frågar jag mig själv ska jag inte kunna ge mig hän åt mina känslor i våran egen blogg… Bloggen är ju en dagbok fast öppen… Ingen behöver läsa om dom inte vill… Just nu behöver jag få ur mig min sorg, ledsamhet och ensamhet… Ja allt som känns rörigt i mitt inre… Jag vill kunna jobba, ha arbetskamrater, känna ååå nu är det fredag och ledig helg…  Känna ett värde, få en lön, inte ha fler sjukdomar som jag ska lära mig tackla och förstå…

Jag tycker utan att klaga att jag hade nog med min svåra astma och kroniska smärta som kan sätta mig till och från i rullstol… Men tydligen var det inte så… Bara sen efter jul i år har jag 2 nya sjukdomar att tackla och lära mig leva med och nu det sista med blodsockret som är en gåta för både mig och läkare… Än har jag inte fått något svar, försöker att inte tänka på vad det kan var, men går man mest hemma är det svårt att inte lägga fokus på det… Dessutom har jag fått fel på binjurarna och hypofysen, har kortisol brist, vilket innebär att jag måste äta kortison resten av livet… Har ett halsband och ett papper med mig var än jag är, för om något händer är det livsviktigt att jag får kortison… Blir jag sjuk eller stressad så ska kortisonet ökas… Tar det dagligen 3 ggr per dag… Nyligen fick jag även veta att jag har B12 brist som också gör att jag åter igen måste medicineras dagligen livet ut…

Usch det känns jobbigt att skriva detta, lämna ut mig, vill inte klaga, men känner mig rätt nere… Vilken tur säger jag att det finns en familj i mitt liv, en underbar man som står vid min sida och kramar mig då jag behöver det som mest… Pudelkillar som pussar mina tårar som trillar på min kind… Underbar söner som gör mig hel och flickvänner som får mig att må bra…  En underbar Mamma, Syster, Svärmor och annan släkt som jag inte skulle vilja vara utan och vänner vid min sida!

Fast i allt detta är man trotts allt ensam… Så jävla ensam och ledsen… Man kämpar mellan hopp och förtvivlan… Jag försöker peppa mig själv, men just nu har jag inte ens den orken… Fast det är väl så att allt går upp och ner… För att kunna känna glädje, känner man även sorg, Skratt och gråt… Ilska och glädje… Det är väl så med livet… Jag vet att jag kommer mig upp igen det har jag alltid gjort… För kämpa det är något jag har fått lära mig att göra sen barns ben… Fast det känns tungt att alltid behöva kämpa, ibland önskar jag att livet kunde flyta på så där underbart… Bara för en stund… Kunna andas emellan, för som det är nu så hinner jag inte riktigt det!