Den här tillägnar jag mina underbara vänner!

Den här dikten skrev jag när mormor hade gott bort, den är numera samlad i ett häfte som alla får ta del av inom familjen...

Ibland känns saknade så stor efter Mormor... Hade turen att få ha henne länge kvar i livet, att mina barn fick ha henne så nära... Ibland är jag påväg att ringa henne och när jag kommer på mig att hon inte finns längre, knyter det sig i bröstet på mig, jag tilllåter mig att sakna, jag till låter mig att vara ledsen, jag tilllåter mig att sörja... Efter det känns allt lite bättre!