Jag ligger nu inne på lassa som dom flesta redan har förstått... Tänkk att på tisdag har jag varit här i 2 veckor, kan det verkligen stämma... Måste kolla av det, men ska nog vara piggare innan jag gör det... Har tjatat om hur UNDERBAR personalen är och jag lär nog aldrig sluta med det heller, för den hälpen dom goa händerna som håller om mig när tårar trillar, kramarna och omvårdnaden jag får av dom är helt makalös... Sen på varje avd finns det rötägg och dom verkar man väl aldrig komma ifrån, det enda man undrar över är vad dom gör på en sjukavdelning... Sånna ska sitta inne på ett konto och vara bitter eller vad dom nu ska göra... DOM KANSKE BARA skulle  kasta sig ut ch tordas vara ödmjuk... Nu ska inte detta inlägg handla om just detts utsn någåt som jag har funderat på mycket läg o gråtit massor över... Så redan här och nu kan du välja att sluta läsa om du vill..

Jag kommer inte att hålla igen något längre om mig själv nu ska jag lägga orden på bordet, eller rättare sagt i bloogen så kanske det finns någon där ute som har haft som mig eller något liknande... Kanske jag har turen att kunna dela mina tankar med med någon, stötta och bli stöttad, för hur det än är så behöver man det... Jag i alla fall vill det... Får mycket stöttning av en del, såmen mer kan man behöva erkänner... Läs begrunda, eller stäng av om du inte villl läsa detta, det här gör jag för min skull bara för min skull, men kan jag även hälpa andra så gör jag gärna det.

För ensam är VERKLIGEN inte alltid starkas... Har varit så rädd att säga ifrån, rädd att avslöja vem jag är, ibland känns det som om jag är född endast för att behaga... Den känslan ligger hos mig bara hos mig och den känslan har jag aft sen lten vilket inte längre vill känna... Det här inlägget kanske kan förklara vem Pottipotti är, antingen tycker man om mig eller inte... Rädslan att inte vara omtyckt har varit så stark hos mig... Säger jag nej och inte får ett hej tillbaka så kan hela min dag rasa.... Har allt som oftast kännt mig utanför, som liten blev jag mobbad under en tid även som stor på ett jobb, så att lita på folk har jag lite svårt att göra... Nu ska jag inte gå in på allt för mycket utan ska ta upp tråden igen om vad jag vill att detta inlägg ska handla om...Många av mina vänner har försvunnit när jag blev sjuk av olika anledningar... Jag har nog varit den som har funnits där lyssnat kommit om dom behövft mig tillhand m.m men helt plötslgt faller jag igenom då jag åker på en nevrologiskskada och helt plötslig är jag inte den där roliga Pottipotttin längre utan kunde bli ledsen helt plötsligt orkade inte göra sånt jag gjort innan, inte lyssna på samma sätt utan helt plötsligt ville jag prata, men det var inte vad dom tänkt sig...Hamnde i en djup svacka fick en underbar kuratot som hjjälpte mig att se och Min gubbe han har hela tiden stått vid min, ja utan honom och mina närra oc kära vetekatten var jag varit idag...

Oj vad ledsen, bitter och övergiven jag kände mig när jag uppäcker att just den där vännen inte var någon vän, blev jätte deppig men framför allt chockad men det tog nog ett tag innan jag förstod eller kände av den chocken... Utan jag föll  djupt ner i kudden undra hur många blöta kuddar som har vridits ut...

När jag ser tillbaka på allt detta så var dom inte mina riktiga vänner i så fall skulle dom ha varit kvar hos mig än idag... Men vi kan ju även vända på allt... Jag har säkert en lika stor del i allt detta... Jag kan få ur mig saker och ting, men när det igentligen gäller frågar jag inte rakt på sak...  Det blev sakterligen så att när jag inte kunde finnas till på smma sätt längre eller orkade eftersom jag blev sjuk mer ont mera trött mera ledsen och sen efter några år få en mcket svår astms, som gör livet till ett rent helvete, låg inne på lungan i nästan 7 veckor ooh Guben och dom på lungan visste inte ifall jag sjkulle klara mig!  Jag saknar många som har kommit och gott i mitt liv, en del saknar jag så mycket och försöker nu i min takt ta upp kontakten med dom igen... Men medans jag tänker så, kommer mitt dåliga själv förtroende, vad har jag att erbjuda förutom smärtor sjukbesök, jag känner mig som INGEN och den känslan gör ont, vad har ja att erbjuda, inte många vänner inget jobb, hur roligt är det att säg vid sin ålder att man är förtidspensionär, Jaha frågar dom vad är det med dig då och innan man har börjat förklara så ser man redan att dom inte är intresserad... Jag är fri har inte galler på fönstren, men är ändock fänglsad i mitt eget hem pga av min svåra astma...

Hur förklarar man för någon hur svår den är... Jag har försökt, min man har försökt mina barn har försökt, men TYVÄRR tar många det så personligt... Ska sanningen  fram vill jag också vara som alla andra jobba leva hälsa på , bara ha en vän på besök som jag inte behöver vara rädd att bli sjuk av, för att sen säga tyvärr det  funkar inte att du är kvar att du  se vännen sårar och det är ABSOLUT det sista jag vill, så gör jag allt för oftast står ut och sen får jag lida...... Tänk att få hem en vän som skulle kunna komma till mig sätta igång en kopp kaffe medans jag kanske kan ligga kvar i soffan eftersom jag kanske har den där  dålig dagen.

Tänka att ha en vän som bara kommer hem bara för att prata, stötta, hålla handen, kramas om så behövs... Tänk att ha en vän som säger behöver du hjälp med något Potipotti, eller bara det där att just när man  minns annar det står vännen dä med en god lunch och jag behöver bara vara...

Jag vet inte hur jag ska förklara detta bra och rätt sätt... Kan nog bara GÖRA det på detta sättet... Jag känner att jag själv drar mig undan vänner själv också... Eftersom precis vad jag tog upp tigare det känns som om jag inget ha att jag har erbjuda, inget att delge... Inga arbetskamrater jag kan prata om, inget att bertätta om. FB är jag med i med blandade känslor... Blir ledsen ja, nästan rent avvis ibland när jag ser hur folk har fest middagar sommar fester vinter fester, massr av roliga bilder att visa upp så när många gör sig i ordning för att fara på jobbet, höra ååå äntligen fredagsmys... Visst jag ockå ha fredags mys men inte riktigt på samma sätt... Vad ska jag prata om jag skulle träffa någon som jag inte sett på länge, känns som att jag inte kan del ge något... Den känslan vill jag inte känna hos mig själv...

Vi människor Ska väl ändå vara lika värd även om jag endast är förtidspensionär... Det är väl inte bara detta med förtids pensionär som är det jobbbigaste utan det är tyvärr min svåra astma som ställler till det så för mig... Det som för mig känns allra ledsamast är nog den en delen.. Åååå vad jag vill att vi jobba kunna träffas, saknar mina vänner, men dom kyssnar inte och då menar jag lyssnar innte jag skulle göra allt för  att kunna få sliippa denna jävla astma menn det kn jag ju inte träffa eftersom dom har dlfter på sig i antig tvtt medlet schampot rollonen m.m Kan ibland känna att om dom verkligen ville träffa mig så skulle dom göra sig doftfri... då är det fritt fram att kunna träffas när som helst,, men görs inget kan vi inte träffas...

Oj vad ja har gråtigt varit ledsen och en ensamhet som så många gånger har varit näst intill olidliga... Har många gånger undrat hur jag ska ork ja forsätta orka leva... För ska sanningen fram är det här inte alla gånger ett värdigt liv att leva...  Jag är inte på något sätt kriminell, men det känns så, jag har inga galler för fönstren men är instängd...

Går jag ut genom dörren så har jag för det mesta på mig en kolfilter mask, för att på något sätt kunna komma ut och få se lite folk och vara lite social... Om ni visste hur många som ha för förföljt mig på affärer, dom har krockat ihop med varsndra då dom har kollat in mig... Barn är härliga dom frågara varför man har den där masken, vilket jag berömmer dom för... Jag kan inte fara utomlands, ska vi ta in på camping måste jag kolla av läget var vi kan stå inte nära service huset, bör vara familje duschar eller så får det bli katt tvätt i husvagnen... Som tur var brukar jag vara piggare på sommaren och vad det beror på vet jag inte, men nu dom sista åren har det inte riktigt varit så... Ibland får jag smaka på friheten inte ofta men det händer, då kan jag bli så ledsen sen när jag väl är tillbaka på ruta 1 eller till och med på minus igen ... Och då för att klara av det så känns det nästan bättre att jag stänger in mig helt för att slippa känna att det finns en frihet men för mig just nu känns den så ouppnårlig...

För er som vet hur astma är behövs ingen förklaring men för er som inte vet hur det är att hosta slem, känna kvävnings känslor sitta med inalatorn flera gånger per dag, ta adrenalin eller bricanyl sprutot till slut kommer man fram till att det kanske är ändock bättre att inte alls ta sig ut för att klara av sin ensamhet!!!, sjukkdomar  m.m  Givetvis är jag Inte naiv och tror att allt handlar bara om att det är fel hos bara andra utan jag har även en mycket stor del själv i det hela.

Jag har inte alltid varit så rätt fram, rädd att tala om hur det igentligen kanske har legat till velat mer än vad jag igentligen orkat, haft svårt många gånger att be om hjälp m.m listan ka göras lång, men nu orlar jag inte ha det så här längre... Jag orkar inte vara ledsen bitter vara någon annan än jag igentligen är...  Jag är en glad kvinna i mitten av livet, även jag sårar och är elak, för elak det är nog dom flesta någon gång, Tyvärr har jag svårt att vara rätt fram fråga om något är fel, svårt ta upp om jag tycker någon/någon gjort mig orätt, givetvis vill jag att om någon tycker det samma om mig, ska dom våga fråga, för det gör att man kommer närmare varandra närmare och det är väsnskap för mig i alla fall...

Lära sig säga förlåt, sms:a ett hej tänker på dig m.m är ord som många gånger kan betyda så mycket då man inte har ett så stort umgäng... Men nu ska jag för min egen skull bara släppa löst här i bloggen,ta upp sånt jag skulle ha gjort för länge sen...  Ska göra en resa och lära mig säga vad jag tycker och lära mig sig NEJ, för det är något jag har och haft mycket svårt för, vill säga det oftare fast det har jag har haft lättare för att göra är att säga jag älskar dig du betyder så mycker för mig..Jag kommer inte heller rätta eller tänka på hur jag HAR skriver detta inlägg utan nu ska orden få flöda på fritt... Bäst passa på när jag mår lite bättre av allt smärtstillande och kramplösande jag får för min onda mage tarm m.m...Det kommer att komma ett till inlägg idag i morgon, eller någon annan dag. Det inlägget kommer att handla lite mera om vad som har hänt med mig och varför jag ligger inne.

Jag skulle så vilja komma närmare människor som förstår sig på det här med svår astma instängdhet doftallergier m.m någon man kan dela DETTA MED Kanske kan det utvecklas till en vänkap så man får i sig ett mer socialt liv , för den världen saknar jag oerhört... Det är inte många och då menar jag många som förstår det instängda livet jag lever min familj måste lvs överväga vad vi kan göra eller ej...Det jag kan sägs är att min Syster med familj kan jag träffa utan att bli sjuka Gubens bror med familj OCH min svärmor kan jag träffa men tyvärr inte så många fler, även min Mamma Låtsas far & hans son flickvän och deras ursöta dotter, även den yngsta sonen ooh flickvän kan vi fara till och dessutom så tvättar donm hos oss

Så vill man träffas, vill man förändra så går det och det vet nog dom flesta, men måste ju tas tag i och det kan kännas jobbgt! Jag har absolut INGET emot dofter hade det själv när jag inte var allergik, men vill man träffa mig måste det bli i en helt doft fri tillvaro, det måste man försaka om man vill träffa Pottipotti...Men dofter finns jju i det mesta utan även ii inte bara dig själv utan även i hundbad, tvål diskmedel, skurmedel m.m Fast det är ett val som endast den om vill träffa oss måste gör, men SNÄLLA säg inte jag vill träffas, jag ska börja med oparfymerat och sen inte göa det för det gör ont när man märker att det inte blir någon ändring...

Dessutom har jag numera mycket svårt att prata i telefonen, blir lätt hes och tillslut får jag astma, vet inte vad det betyder, om jag lägger rösten fel eller om det har med annat att göra, brukade säga tidigare att tur man har rösten kvar men inte ens det  kan jag säga längre...  Där emot kan jag skicka meddelanden på fb och har jag en ganska bra dag kan jag i alla fall skypa :)  vilket gör att jag får en stor social samvaro, man kan fika, surra få se vappisar,  ja bara få se och skratt ihop betyder mycket...Så ni som inte har provat gör det, kan kännas pirrigt och lite svårt i början, men man vänjer sig ganska så fort.... Nå väl nu blev det ett långt inlägg...

Duktiga du om du orkade dig igenom det, ge gärna synpunkter, m.m

  Puss och kram på  er världen

Tydligen har jag oerhört mycket att surra om både på facebook och instagram som jag inte har haft på länge, så varför inte göra att blogg inlägg då...

Vaknade av att jag var attans kissnödig,, men det var nog inte därför som jag vaknade igentligeen, har under en längre tid haft så svårt med andningen och inte har den blivit bättre av att det är så många dofter i luften här på sjukan som finns runtomkring hela tiden... Jag är ju van att vara instängd hemma i min kokon ett fängelse utan galler som jag brukar kalla det...

Innan Guben gick hem igår så satte han upp en stor skylt på dörren med text... TÄNK PÅ ATT I DENNA SAL FINNS!!!  en som är mycket känslig mot dofter/ Maken... Så jag hoppas att detta ska respekteras... Förr min kropp är så nedgångren just nu så minsta lilla och jag drar åt mig allt som en svamp... Orkar inte så mycket mera känns det som... Men tydlligen är man gjord i något hårt material, annars vete katten hur jag skulle orka sitta här!!!

Sagt och gjort jag gick upp och kisssade, arklade upp en massa slem, satte mig i inhalationsapparaten

Tyvärr ingen bra bild... Fin kameran är hemma men denna får duga objektet ser väl inte heller så okej ut!

Tog en hutt cocilana som är host dämpande men fruktnasvärt äckligt, till sist blev det en spruta i låret..

Just nu har det lättat och känns bättre vilket är väldigt skönt...

.Nu sitter jag här med en massa medikament i krroppen, men mår bättre även om jag skakar som en asplöv av all bricanyl, och hoppas att John Blund infinner sig snart igen... Ska slå på Inspector Lynley,  se därifrån jag somnade,  det brukar vara sövande, se fram emot en ny morgon, räkna ner timmarna tills jag har en Date med världens goaste snygaste man på måndag :)... Om några timmar blir det koonntroller av blodtryck temp m.m senn blir det frukost som jag hoppas får behålla för jag känne mig så utsvulten trotts att jag sondmatas... Idag ska dom öka dosen lite :)  Håll tummarna att jag kan äta utan att kräkas, dricka utan att det kommer upp... För det jag lever av är  flytande kost... Och inte vilken kost som helst ska ni tro ;)  Utan står det kalvsoppa smakar det som någon slags sås, står det kycklingsoppa smakar det precis lika dant och sås, jag kan aldrig känna annat än samma sak, och se dessa klumpar som blir om matenn blir lite kall... Mat och mat, kan inte ens kalla det det, men jag ska väl inte klaga, det finns dom som inte ens har mat för dagen och skulle gladerligen äta det jag dissar... Nä världen nu ska jag göra att tappert försök att vila om inte annat...

  Var rädd om er. Puss och kram...

Pssst ni får ta iinlägget som ni viill ingen rättning denna tid <3