Just nu känns livet kämpigt… Jag borde kanske känna annat eftersom jag har vunnit mitt liv tillbaka, för utan kortisonen hade jag inte klarat mig… Jag börjar från början… Det här är inte något jag kanske borde tala om, men Varför frågar jag mig själv ska jag inte kunna ge mig hän åt mina känslor i våran egen blogg… Bloggen är ju en dagbok fast öppen… Ingen behöver läsa om dom inte vill… Just nu behöver jag få ur mig min sorg, ledsamhet och ensamhet… Ja allt som känns rörigt i mitt inre… Jag vill kunna jobba, ha arbetskamrater, känna ååå nu är det fredag och ledig helg…  Känna ett värde, få en lön, inte ha fler sjukdomar som jag ska lära mig tackla och förstå…

Jag tycker utan att klaga att jag hade nog med min svåra astma och kroniska smärta som kan sätta mig till och från i rullstol… Men tydligen var det inte så… Bara sen efter jul i år har jag 2 nya sjukdomar att tackla och lära mig leva med och nu det sista med blodsockret som är en gåta för både mig och läkare… Än har jag inte fått något svar, försöker att inte tänka på vad det kan var, men går man mest hemma är det svårt att inte lägga fokus på det… Dessutom har jag fått fel på binjurarna och hypofysen, har kortisol brist, vilket innebär att jag måste äta kortison resten av livet… Har ett halsband och ett papper med mig var än jag är, för om något händer är det livsviktigt att jag får kortison… Blir jag sjuk eller stressad så ska kortisonet ökas… Tar det dagligen 3 ggr per dag… Nyligen fick jag även veta att jag har B12 brist som också gör att jag åter igen måste medicineras dagligen livet ut…

Usch det känns jobbigt att skriva detta, lämna ut mig, vill inte klaga, men känner mig rätt nere… Vilken tur säger jag att det finns en familj i mitt liv, en underbar man som står vid min sida och kramar mig då jag behöver det som mest… Pudelkillar som pussar mina tårar som trillar på min kind… Underbar söner som gör mig hel och flickvänner som får mig att må bra…  En underbar Mamma, Syster, Svärmor och annan släkt som jag inte skulle vilja vara utan och vänner vid min sida!

Fast i allt detta är man trotts allt ensam… Så jävla ensam och ledsen… Man kämpar mellan hopp och förtvivlan… Jag försöker peppa mig själv, men just nu har jag inte ens den orken… Fast det är väl så att allt går upp och ner… För att kunna känna glädje, känner man även sorg, Skratt och gråt… Ilska och glädje… Det är väl så med livet… Jag vet att jag kommer mig upp igen det har jag alltid gjort… För kämpa det är något jag har fått lära mig att göra sen barns ben… Fast det känns tungt att alltid behöva kämpa, ibland önskar jag att livet kunde flyta på så där underbart… Bara för en stund… Kunna andas emellan, för som det är nu så hinner jag inte riktigt det!

Det här är jag!

Ja, ni som är in här lite då och då, ser säkert att mina ord hamnar lite huller om bulle… Stavfel lite här och där, kanske ni upptäcker att jag rättar i texter flera gånger… Ja, det stämmer helt och hållet… det är jag det!!!.Jag har på något underligt skönt sätt börja vänja mig vid, att allt inte är på sin rätta plats längre, vad kan man annat göra än gilla läget, då är man trots allt ärlig mot sig själv, att erkänna att allt inte är som förr! Det enda som kan göra mig galen är när jag inte finner ord och inte längre vet ords betydelse, men jag har en fantastisk familj, som hjälper och stöttar mig oerhört mycket, dom accepterar mig som jag är och ibland ger jag dom ett och annat skratt, skönt att veta att jag förlänger deras liv

Givetvis blir jag ledsen och upprörd ibland när jag ser min skrivt… Ibland blir jag så less på hela den här skiten!… Värken som är så olidlig att man funderar… orkar jag !!! Astman som periodvist är så svår, att jag blir isolerad i mitt hem, medicinering som sätts in men måste tas ut pga av diverse problem… Förhoppningar som grusas, kryckor, rullstol, oförmögen att klä sig, listan kan göras låååååång, men när man väl har fått ur sig lite frustrationer, tårar och skrik… då kan man trava vidare igen och se saker på ett nytt sätt!!!

Jag har nog aldrig varit en skrivare, mera en surrare, vilket mina nära och kära vet … Har alltid haft lite svårt för att formulera mig i ord, inte vetat vad jag ska skriva eller hur jag skulle gå tillväga… Kan det vara så att nu när jag inte kan prata lika mycket i telefon, då kommer mina ord genom fingrarna ?!. Hmmm, det tål att funderas över! Ut måste orden och tankarna för annars spricker jag! Om ni ser att mina ord hamnar lite på huller om buller, vill jag ge en förklaring till det… Jag har en nevrologisk skada pga en olycka… Jag har svårt att hitta ord, kastar om ord, vet ibland inte ords betydelse. Jag ställde mig frågan om och om igen om det var så bra att börja blogga med mitt/mina handikapp, skulle någon förstå mig?!… Eller framför allt skulle jag förstå mig själv… Hur skulle jag känslomässigt klara av att läsa det jag skrivit, när orden inte hamnar på rätt plats… Jag märker att ju mer jag skriver desto bättre blir det, men jag får lägga ner mer tid än kanske många andra innan jag lägger ut ett inlägget, jag rättar och rättar, även min man och barn hjälper mig ibland. Det har varit tungt och jobbig att märka att man inte är som förr, har inte samma lätthet att prata eller formulera sig i ord, men jag börja äntligen förstå mig själv… Och jag accepterar mig mer och mer… Och det är en underbar frihets känsla!

Jag har gått Uppfödar utbildningen,  i Pudel norras regi... Det tog 1 1/2 år  att få ihop alla 6 kurser... Anatomi, Juridik, Hundmat, Beteende Parning/Valpning & Genetik/Avel.

Det var riktigt roligt och lärorikt, vi var ett glatt gäng, som turades om att ta med fika... Vi utbytte erfarenheter, diskuterade och fick många härliga skratt! Det kändes riktigt sorgligt sista gången vi hade våran kurs...