Jag ligger nu inne på lassa som dom flesta redan har förstått... Tänkk att på tisdag har jag varit här i 2 veckor, kan det verkligen stämma... Måste kolla av det, men ska nog vara piggare innan jag gör det... Har tjatat om hur UNDERBAR personalen är och jag lär nog aldrig sluta med det heller, för den hälpen dom goa händerna som håller om mig när tårar trillar, kramarna och omvårdnaden jag får av dom är helt makalös... Sen på varje avd finns det rötägg och dom verkar man väl aldrig komma ifrån, det enda man undrar över är vad dom gör på en sjukavdelning... Sånna ska sitta inne på ett konto och vara bitter eller vad dom nu ska göra... DOM KANSKE BARA skulle  kasta sig ut ch tordas vara ödmjuk... Nu ska inte detta inlägg handla om just detts utsn någåt som jag har funderat på mycket läg o gråtit massor över... Så redan här och nu kan du välja att sluta läsa om du vill..

Jag kommer inte att hålla igen något längre om mig själv nu ska jag lägga orden på bordet, eller rättare sagt i bloogen så kanske det finns någon där ute som har haft som mig eller något liknande... Kanske jag har turen att kunna dela mina tankar med med någon, stötta och bli stöttad, för hur det än är så behöver man det... Jag i alla fall vill det... Får mycket stöttning av en del, såmen mer kan man behöva erkänner... Läs begrunda, eller stäng av om du inte villl läsa detta, det här gör jag för min skull bara för min skull, men kan jag även hälpa andra så gör jag gärna det.

För ensam är VERKLIGEN inte alltid starkas... Har varit så rädd att säga ifrån, rädd att avslöja vem jag är, ibland känns det som om jag är född endast för att behaga... Den känslan ligger hos mig bara hos mig och den känslan har jag aft sen lten vilket inte längre vill känna... Det här inlägget kanske kan förklara vem Pottipotti är, antingen tycker man om mig eller inte... Rädslan att inte vara omtyckt har varit så stark hos mig... Säger jag nej och inte får ett hej tillbaka så kan hela min dag rasa.... Har allt som oftast kännt mig utanför, som liten blev jag mobbad under en tid även som stor på ett jobb, så att lita på folk har jag lite svårt att göra... Nu ska jag inte gå in på allt för mycket utan ska ta upp tråden igen om vad jag vill att detta inlägg ska handla om...Många av mina vänner har försvunnit när jag blev sjuk av olika anledningar... Jag har nog varit den som har funnits där lyssnat kommit om dom behövft mig tillhand m.m men helt plötslgt faller jag igenom då jag åker på en nevrologiskskada och helt plötslig är jag inte den där roliga Pottipotttin längre utan kunde bli ledsen helt plötsligt orkade inte göra sånt jag gjort innan, inte lyssna på samma sätt utan helt plötsligt ville jag prata, men det var inte vad dom tänkt sig...Hamnde i en djup svacka fick en underbar kuratot som hjjälpte mig att se och Min gubbe han har hela tiden stått vid min, ja utan honom och mina närra oc kära vetekatten var jag varit idag...

Oj vad ledsen, bitter och övergiven jag kände mig när jag uppäcker att just den där vännen inte var någon vän, blev jätte deppig men framför allt chockad men det tog nog ett tag innan jag förstod eller kände av den chocken... Utan jag föll  djupt ner i kudden undra hur många blöta kuddar som har vridits ut...

När jag ser tillbaka på allt detta så var dom inte mina riktiga vänner i så fall skulle dom ha varit kvar hos mig än idag... Men vi kan ju även vända på allt... Jag har säkert en lika stor del i allt detta... Jag kan få ur mig saker och ting, men när det igentligen gäller frågar jag inte rakt på sak...  Det blev sakterligen så att när jag inte kunde finnas till på smma sätt längre eller orkade eftersom jag blev sjuk mer ont mera trött mera ledsen och sen efter några år få en mcket svår astms, som gör livet till ett rent helvete, låg inne på lungan i nästan 7 veckor ooh Guben och dom på lungan visste inte ifall jag sjkulle klara mig!  Jag saknar många som har kommit och gott i mitt liv, en del saknar jag så mycket och försöker nu i min takt ta upp kontakten med dom igen... Men medans jag tänker så, kommer mitt dåliga själv förtroende, vad har jag att erbjuda förutom smärtor sjukbesök, jag känner mig som INGEN och den känslan gör ont, vad har ja att erbjuda, inte många vänner inget jobb, hur roligt är det att säg vid sin ålder att man är förtidspensionär, Jaha frågar dom vad är det med dig då och innan man har börjat förklara så ser man redan att dom inte är intresserad... Jag är fri har inte galler på fönstren, men är ändock fänglsad i mitt eget hem pga av min svåra astma...

Hur förklarar man för någon hur svår den är... Jag har försökt, min man har försökt mina barn har försökt, men TYVÄRR tar många det så personligt... Ska sanningen  fram vill jag också vara som alla andra jobba leva hälsa på , bara ha en vän på besök som jag inte behöver vara rädd att bli sjuk av, för att sen säga tyvärr det  funkar inte att du är kvar att du  se vännen sårar och det är ABSOLUT det sista jag vill, så gör jag allt för oftast står ut och sen får jag lida...... Tänk att få hem en vän som skulle kunna komma till mig sätta igång en kopp kaffe medans jag kanske kan ligga kvar i soffan eftersom jag kanske har den där  dålig dagen.

Tänka att ha en vän som bara kommer hem bara för att prata, stötta, hålla handen, kramas om så behövs... Tänk att ha en vän som säger behöver du hjälp med något Potipotti, eller bara det där att just när man  minns annar det står vännen dä med en god lunch och jag behöver bara vara...

Jag vet inte hur jag ska förklara detta bra och rätt sätt... Kan nog bara GÖRA det på detta sättet... Jag känner att jag själv drar mig undan vänner själv också... Eftersom precis vad jag tog upp tigare det känns som om jag inget ha att jag har erbjuda, inget att delge... Inga arbetskamrater jag kan prata om, inget att bertätta om. FB är jag med i med blandade känslor... Blir ledsen ja, nästan rent avvis ibland när jag ser hur folk har fest middagar sommar fester vinter fester, massr av roliga bilder att visa upp så när många gör sig i ordning för att fara på jobbet, höra ååå äntligen fredagsmys... Visst jag ockå ha fredags mys men inte riktigt på samma sätt... Vad ska jag prata om jag skulle träffa någon som jag inte sett på länge, känns som att jag inte kan del ge något... Den känslan vill jag inte känna hos mig själv...

Vi människor Ska väl ändå vara lika värd även om jag endast är förtidspensionär... Det är väl inte bara detta med förtids pensionär som är det jobbbigaste utan det är tyvärr min svåra astma som ställler till det så för mig... Det som för mig känns allra ledsamast är nog den en delen.. Åååå vad jag vill att vi jobba kunna träffas, saknar mina vänner, men dom kyssnar inte och då menar jag lyssnar innte jag skulle göra allt för  att kunna få sliippa denna jävla astma menn det kn jag ju inte träffa eftersom dom har dlfter på sig i antig tvtt medlet schampot rollonen m.m Kan ibland känna att om dom verkligen ville träffa mig så skulle dom göra sig doftfri... då är det fritt fram att kunna träffas när som helst,, men görs inget kan vi inte träffas...

Oj vad ja har gråtigt varit ledsen och en ensamhet som så många gånger har varit näst intill olidliga... Har många gånger undrat hur jag ska ork ja forsätta orka leva... För ska sanningen fram är det här inte alla gånger ett värdigt liv att leva...  Jag är inte på något sätt kriminell, men det känns så, jag har inga galler för fönstren men är instängd...

Går jag ut genom dörren så har jag för det mesta på mig en kolfilter mask, för att på något sätt kunna komma ut och få se lite folk och vara lite social... Om ni visste hur många som ha för förföljt mig på affärer, dom har krockat ihop med varsndra då dom har kollat in mig... Barn är härliga dom frågara varför man har den där masken, vilket jag berömmer dom för... Jag kan inte fara utomlands, ska vi ta in på camping måste jag kolla av läget var vi kan stå inte nära service huset, bör vara familje duschar eller så får det bli katt tvätt i husvagnen... Som tur var brukar jag vara piggare på sommaren och vad det beror på vet jag inte, men nu dom sista åren har det inte riktigt varit så... Ibland får jag smaka på friheten inte ofta men det händer, då kan jag bli så ledsen sen när jag väl är tillbaka på ruta 1 eller till och med på minus igen ... Och då för att klara av det så känns det nästan bättre att jag stänger in mig helt för att slippa känna att det finns en frihet men för mig just nu känns den så ouppnårlig...

För er som vet hur astma är behövs ingen förklaring men för er som inte vet hur det är att hosta slem, känna kvävnings känslor sitta med inalatorn flera gånger per dag, ta adrenalin eller bricanyl sprutot till slut kommer man fram till att det kanske är ändock bättre att inte alls ta sig ut för att klara av sin ensamhet!!!, sjukkdomar  m.m  Givetvis är jag Inte naiv och tror att allt handlar bara om att det är fel hos bara andra utan jag har även en mycket stor del själv i det hela.

Jag har inte alltid varit så rätt fram, rädd att tala om hur det igentligen kanske har legat till velat mer än vad jag igentligen orkat, haft svårt många gånger att be om hjälp m.m listan ka göras lång, men nu orlar jag inte ha det så här längre... Jag orkar inte vara ledsen bitter vara någon annan än jag igentligen är...  Jag är en glad kvinna i mitten av livet, även jag sårar och är elak, för elak det är nog dom flesta någon gång, Tyvärr har jag svårt att vara rätt fram fråga om något är fel, svårt ta upp om jag tycker någon/någon gjort mig orätt, givetvis vill jag att om någon tycker det samma om mig, ska dom våga fråga, för det gör att man kommer närmare varandra närmare och det är väsnskap för mig i alla fall...

Lära sig säga förlåt, sms:a ett hej tänker på dig m.m är ord som många gånger kan betyda så mycket då man inte har ett så stort umgäng... Men nu ska jag för min egen skull bara släppa löst här i bloggen,ta upp sånt jag skulle ha gjort för länge sen...  Ska göra en resa och lära mig säga vad jag tycker och lära mig sig NEJ, för det är något jag har och haft mycket svårt för, vill säga det oftare fast det har jag har haft lättare för att göra är att säga jag älskar dig du betyder så mycker för mig..Jag kommer inte heller rätta eller tänka på hur jag HAR skriver detta inlägg utan nu ska orden få flöda på fritt... Bäst passa på när jag mår lite bättre av allt smärtstillande och kramplösande jag får för min onda mage tarm m.m...Det kommer att komma ett till inlägg idag i morgon, eller någon annan dag. Det inlägget kommer att handla lite mera om vad som har hänt med mig och varför jag ligger inne.

Jag skulle så vilja komma närmare människor som förstår sig på det här med svår astma instängdhet doftallergier m.m någon man kan dela DETTA MED Kanske kan det utvecklas till en vänkap så man får i sig ett mer socialt liv , för den världen saknar jag oerhört... Det är inte många och då menar jag många som förstår det instängda livet jag lever min familj måste lvs överväga vad vi kan göra eller ej...Det jag kan sägs är att min Syster med familj kan jag träffa utan att bli sjuka Gubens bror med familj OCH min svärmor kan jag träffa men tyvärr inte så många fler, även min Mamma Låtsas far & hans son flickvän och deras ursöta dotter, även den yngsta sonen ooh flickvän kan vi fara till och dessutom så tvättar donm hos oss

Så vill man träffas, vill man förändra så går det och det vet nog dom flesta, men måste ju tas tag i och det kan kännas jobbgt! Jag har absolut INGET emot dofter hade det själv när jag inte var allergik, men vill man träffa mig måste det bli i en helt doft fri tillvaro, det måste man försaka om man vill träffa Pottipotti...Men dofter finns jju i det mesta utan även ii inte bara dig själv utan även i hundbad, tvål diskmedel, skurmedel m.m Fast det är ett val som endast den om vill träffa oss måste gör, men SNÄLLA säg inte jag vill träffas, jag ska börja med oparfymerat och sen inte göa det för det gör ont när man märker att det inte blir någon ändring...

Dessutom har jag numera mycket svårt att prata i telefonen, blir lätt hes och tillslut får jag astma, vet inte vad det betyder, om jag lägger rösten fel eller om det har med annat att göra, brukade säga tidigare att tur man har rösten kvar men inte ens det  kan jag säga längre...  Där emot kan jag skicka meddelanden på fb och har jag en ganska bra dag kan jag i alla fall skypa :)  vilket gör att jag får en stor social samvaro, man kan fika, surra få se vappisar,  ja bara få se och skratt ihop betyder mycket...Så ni som inte har provat gör det, kan kännas pirrigt och lite svårt i början, men man vänjer sig ganska så fort.... Nå väl nu blev det ett långt inlägg...

Duktiga du om du orkade dig igenom det, ge gärna synpunkter, m.m

  Puss och kram på  er världen

 

Ann-Kristin

27 januari 2013 13:41

Ja vad säger man. Du är stark nu som skriver ner dina känslor, jättebra gjort. Tror att det är svårt för många att förstå hur känslig och nere du är, men starkt att du skriver av dig här och berättar öppet om hur du igentligen har det i livet. Det är ett himla tråkigt och jobbigt liv du just nu går igenom. Du har ju en fantastisk familj med man och söner, sonhustrar och syster, föräldrar. Håller tummar och tår att det ska kunna vända till ett bättre liv och levende ganska snart. få se solen stiga upp och du med få gå ut i naturen med hundarna och få träffa dina vänner. Sänder styrkekramar till världens finaste Anneli!!! Ktamisar i massor.

 

Berit

27 januari 2013 13:56

Börjar med att skicka en stor kram. Jag förstår angående astman hur du har det. Jag vet inte hur många år du har haft det men min svåraste tid började 1978. Levde ensam med mina 5 barn. Sedan dess har jag mest varit väldigt ensam, som du känner dig. För man blir verkligen ensam. Astman är en dold sjukdom. Och folk kan inte förstå. Fick höra en gång av en spm var en nära vän att jag hade inbillningssjuka. :( Man kan inget göra. Då levde jag ensam med mina barn. Så ledsen och ensam jag kände mig. Det var endast mina barn som höll mig kvar här i livet. Himmel vad tårarna börjar rinna när jag skriver detta. Det blev ambulans in till lassa nästan varje vecka ibland så blev det två. För mig så blev det bättre sedan jag fick göra min op. jag blev så rund orkade knappt röra mig. Man ska inte tro att op. var något underverk för astman . Medicinera måste ha gjort mycket. Just nu så funkar den ganska bra p.g.a den starka cortisondosen. Men nog om detta. Nu har ju du en del andra problem också som ställer till problem för dig. Som inte gör saken bättre. Jag måste säga att du är stark som ändå orkar skriva om detta öppet. Det klarar jag inte av. Vill nog ha det för mig själv. Man kan bli verkligen deprimerad.... Man gör nog som du har gjort även jag. Man drar sig undan.. Vet inte om detta är några trösten ord för dig. Du ska vara glad att du har dina nära och kära. Du är ju på ett bra ställe där de kan ta hand om dig och dina sjukdomar. En kurator är inte alls dumt. Där fick jag också gå och prata av mig.
Kram från Berit och nospussar från vovvarna.

 

Gunilla i Rosvik

27 januari 2013 15:51

Hej på dig
Känner igen mig i det du skriver. Jag var 3v när jag fick min astma, d är utvecklad t allergisk astma, ansträngnings astma och astmatisk bronkit. Sen har jag allergier mot massor m saker, födoämnen, pollen, djur m inte pudlar mm.
Jag blir ofrivilligt utfryst för att jag inte kan äta allt som alla andra...jag säger på ett träffande skämt många ggr jag är bästa främmandet för jag har matsäcken m mig. Vissa tar det m inte alla. Du beskriver din situation som att d var jag du pratade om, jag fixar faktiskt skurmedel, diskmedel och pulvertvättmedelslukter, m hårspray och rakvatten ger mig astma på en gång...och blåsor i munnen som att jag har druckit det. Förutom all astma och allergi så har jag en udda sjukdom, d heter köldurtikaria...googla på det så får du reda på vilket helvete d är. Har i alla år fått nässelutslag av olika anledningar och olika tillfällen, ingen gång är samma som d förra. För 7-8år sen träffade jag min läkare på vc som ställde diagnosen på en gång. Frågade om jag tyckte om att vara på sjön å djupt vatten...nä var mitt svar. Bra sa han...du får inte vara d heller. Blir din kropp nerkyld när du är i vatten typ att du har trillat i så kan ingen rädda dig...du sjunker som en sten och alla organ stängs av. Så var d med det.

Äter allergipiller i dubbeldos för urtikarian varje dag, inhalerar symbicort dubbelt upp varje dag, bricanyl finns i alla jackor och fickor, cortison i tabl i alla väskor, och sprutan ifall d blir kattskit av allt.

Du vet var du kan nå mig...jag är inte bäst på att höra av mig, m hör nån av sig t mig så svarar jag.

 

Agneta

27 januari 2013 18:09

Förlåt, men äntligen korten på bordet, jag har alltid undrat ???? Jag vet vad sjukdomar är, men inte så sjuk som du är vet jag inte hur det känns. Jag hoppas verkligen att dom hittar en diagnos på dig. Vad än det kan vara så vill man alltid veta, både för sig själv och för dom som frågar. Ja du vet när folk frågar, ungefär så här - Va vet dom inte vad det, eller o s v. Jag hoppas verkligen att du får bli friskare och livet lättare att leva. Det är verkligen synd om dig som måste leva så där. Men så skönt att du har en förstående familj, det är guld värd. Många varma kramar från en häxa med trollspö <3

 

Pirkko

27 januari 2013 20:53

Mycket bra skrivet, Anneli!
Inga som helst problem att läsa hela inlägget.
Många kramar.

 

Susanne

28 januari 2013 22:01

Hej kära Pottipotti!
Har varit borta från bloggen ett bra tag. Tänkte bara göra en kort bloggvandring så här innan läggdags, nu är det så att jag är jättetrött och jag vill verkligen LÄSA det du skrivit.
Jag lovar att läsa och kommentera imorgon, men vill iallafall att du ska veta att jag tänker på dig.
Stora störstaste jättebamsekramen (parfymfri!)
KRAAM
/Susanne

http://susidus.minatankar.nu

 

Kerstin

29 januari 2013 19:59

Hej Pottipotti!
jag har läst vad du skrivit och tycker att du är modig som berättar...jag har aldrig träffat dig på riktigt utan bara här i bloggen och har verkligen saknat dina inlägg. Dina bilder och det du skriver har varit så trivsamt att läsa om så på det sättet känner vi ju varandra! Att inte kunna göra det man vill är svårt och att vänner sviker ännu svårare. Jag kan inte så mycket om astma men har en man med en neurologisk sjukdom och han kan nog känna som du ibland. Där har vi som finns nära en stor uppgift att aldrig ge upp eller lägga skuld.
Vad bra att du hittat skype och att du kan få en social samvaro där och att kanske snacka hund, som är det bästa jag vet! Vet ej hur det funkar...
Nu hoppas jag att vår vänskap kan fortsätta i cyberns värld och man vet aldrig om våra vägar möts på riktigt. I såna fall i en absolut doftfri värld!
Sänder dig nu en stor bukett Tulpaner i de vackraste färger som finns!!!!
Kram du Modiga// Kerstin

http://sagaskillar.bloggplatsen.se

 

Susanne

29 januari 2013 20:41

Kära vännen!
jag har jobbat så många år som personlig assistent. Nu är jag hos en väldigt sjuk kvinna "mitt i livet". Inga vänner hälsar på längre. Lika har det varit på "andra ställen". under själva insjuknandet så översållas personen med blommor och besök. Sedan ebbar det ut. Ska jag vara riktigt ärlig så är det inte alltid vännerna som drar sig undan, tyvärr har jag sett att den som blivit sjuk faktiskt ...hur ska jag säga utan att det blir plumpt..börjar förvänta sig besök och när dessa uteblir så deppar man ihop. En gång föreslog jag en person som jag hjälpte att hen(gillar faktiskt hen!) skulle ringa sin goda vän, men personen ville inte "besvära".
Vänner finns i olika kategorier oavsett om man är frisk (vad nu det är?) eller sjuk (läs: mindre frisk). ytliga vänner är precis det som du är inne på; folk som är y-t-l-i-g-a och de tillför sällan något. Sedan finns det vänner och jag tror att sådana har man bara en eller ett par stycken. Min bästa vän är min Darling sedan har jag en väninna som jag kan vända ut och in på hjärtat inför och jag vet att det stannar oss emellan. Sedan har jag en hel drös med ytliga vänner, sådana som man kramar när man ses på stan och säger något i stil med "oj vad länge sedan vi måste träffas någon gång", men hur det än blir så blir det sällan någon "dejt".
Vi är alla så olika, men jag är säker på att du har massor med vänner som älskar dej och ser dej som den du är och inte som sjuk eller så.
Och visst har många mys och byter om för att gå på fest, men tror du inte att det som många gånger visas på bloggen är något som många döljer?
jag tycker du är oerhört modig som skriver som du har gjort, sedan beundrar jag dej för att du skriver med både hjärta och hjärna, se på alla "modebloggar" det är bara tomma ord och skrik på bekräftelse oftast från en mycket osäker människa som döljer med tuff fasad.
Jag tycker du är fantastisk iallafall!
Jättekramar gånger tusen!
Din vän Susanne

http://susidus.minatankar.nu

 

Sona hustrun

1 februari 2013 16:01

Du är min klippa, Dig ser jag upp till tack för att jag får ha dig i mitt liv!

Finns ingen starkare person än dig, finns nog ingen som hade klarat av detta som du gör. INGEN ska behöva leva ett sådant liv dom du får lida igenom just nu, jag önskade jag verkligen kunde bota dig och göra dig frisk igen. Jag älskade dig så fruktansvärt mycket!

Du är så fruktansvärt stark som vågar visa upp denna sida om dig, jag vill vekligen berömma dig är inte lätta att blåtta sig ibland men de är nåt som kan vara väldigt bra under sånna här tider just för att kunna få stöttning och/eller ge stöttning till andra där ut som har det svårt.

GE INTE UPP VI BHÖVER DIG!!!! KRAMAR från din underbara Svärdotter Sandra

 

Helena

24 mars 2013 08:02

Kära, kära vännen,
har man en gång fått möjligheten att träffa dig, vet man att man snubblat över en fantastisk människa! Du behöver icke tvivla på dig själv!
Jag hoppas innerligt att du får må bra snart <3
Många kramar till dig från oss - hälsa bästa gubben oxå <3

http://www.queencobra.se

 

Jenny

10 april 2013 14:08

Jisses, brukar inte läsa bloggar med något större intresse men dina inlägg är verkligen fängslande.
Kan inte förstå helt och hållet hur du känner dig, men kan förstå att det är hur jobbigt som helst. Har ingen svår astma själv, men vet hur jag har det när det är som "värst" och det tycker jag är nog.
Tycker det är jättestarkt av dig att skriva ner allt! Krya på dig och stå på dig!

http://www.oenguskennel.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte om man ska säga god morgon el snart god natt, har nu legat vaken ett tag men ska inte klaga har sovit till och från...   Jag har nu bestämt mig för att jag ska lägga ner denna blogg eller rättare sagt så ska jag inte blogga från den ...

Bättre sent än aldrig eller hur :)     Sen har vi fått några jätte fina julkort som vi tackar ödmjukast över & Många god fortsättnings kramar till er <3                    ...

Ja egentligen varför envisas jag med att ha kvar bloggen när det uppdateras så dåligt, men min önskan är väl att inspirationen kommer igen attt både surra av sig om all mellan himmel och jord samt att ta tag i det här med att ta mera bilder, för att ...

Nu är det så här att jag gjorde ett inlägg på FB angående en Sphynx eller inte, min längtan är så STOR att det rent värker och gör ont i hela mitt hjärtat... Inlägget börjar så här, men är lite om gjort här i bloggen!!!   Okej nu är det så här......

USCh och FY så dålig jag är på att uppdatera bloggen... Men inspirationen har och är inte så hög att hålla på heller, det är så mycket annat som har och tar upp min tid... Tyvärr allt för tråkiga saker, men det finns även en del roligt som har hänt.....